Ibland undrar jag varför livets broar som är så sköra, ibland håller och ibland inte. Ganska ofta undrar jag varför vissa hjärtan slutar att slå medan andra fortsätter. Nästan jämt undrar jag hur något så skört kan vara så starkt, men så svagt på samma gång. Livet är en flämtande låga, något som både värmer oss - men också bränner.

Det är lite mer än 2 år sedan pappas låga blåstes ut, och för ganska precis en månad sedan somnade Fredriks pappa också in. Vi är bara 18 och 20 år gamla och har båda förlorat våra pappor, det känns ganska så märkligt måste jag säga. Nästan samma datum till och med. Det är då man undrar om livet är en slump som många säger eller om det faktiskt finns något öde, någon plan och något som bestämmer när något ska sluta, för att något annat ska kunna börja. Att söka den där meningen är en slags överlevnad. Man måste hitta en mening, en styrka, för att på något sätt orka. Ens egen mening.

Det var den där kvällen i slutet av mars, en kväll utan blåst och en kväll utan dimma, som Fredrik och jag såg något som fick oss att gråta små glädjetårar i allt som gör så ont. Promenaden hem från bussen som blev ett tecken på att saker ändå kommer bli bra, att det ordnar sig. Gatnamnet la jag aldrig på minnet men det vi såg, obeskrivligt nästintill, minns jag såväl. Något vitt, som ett moln, eller en dimma som flöt liksom längs med marken och omslöt oss för att sedan fara förbi, någon annanstans. Då visste vi att dom är kvar här ändå, våra pappor.

Huruvida man är troende eller inte spelar ingen roll. Jag har min tro men dömer inte om du tror något annat. Men jag finner min tröst i tron på att svunna själar samlas någonstans, att de väntar på oss. Men att det inte bara är väntan, för som siluetter finns de kvar i sorgen och saknaden. Det är pappa som håller takten på första rad när jag står på scen. Och kanske är det därför som man fortfarande kan stå upp efter att genomgått alla dessa prövningar under åren. För att det finns nåt och någon som vill att man ska klara det. Den tanken trivs jag med. Det känns fint.

För livet är så skört, människan likaså. Vi vet aldrig när det tar slut. Därför är det så viktigt att hitta tröst i det vi har och allt som varit. Trösten i vackra minnen och siluetterna av svunna själar som är här men ändå inte. Men också trösten i de människor som vi har kvar här mitt bland oss. De som vi fortfarande kan hålla i handen.

Fredrik jag älskar dig, sorgen gör kärleksbanden starkare mellan oss, fastän det gör så ont. Jag tror det var någonstans där jag ville landa i den här texten. Att kärleken kan vara ett berg, när livet är skört och bräckligt. Det finns en sorts kärlek som aldrig kan dö.